true love yeah baby
hej.
idag tänkte jag för första gången verkligen SKRIVA i den här bloggen. annars babblar jag ju mest bara på om oväsentliga saker, och orkar inte riktigt lägga ner någon helhjärtad energi på att blogga.
men idag tänkte jag skriva lite, för att jag helt enkelt kände att jag behövde skriva av mig litegranna. alltså hörni. londonlivet är så himla himla HIMLA fint. jag älskar det. på alla sätt och vis. allt som jag störde mig på när jag flyttade hit (vänstertrafiken, en varmvatten- och en kallvattenkran, heltäckningsmattorna, klimatet) älskar jag nu. hela london är så himla romantiserat i mitt sinne nu, och det är så himla fantastiskt! jag älskar när solen skiner och man kan gå till parken med kidsen. läsa en bok medan de leker. allt sånt där. lika mycket som jag romantiserar staden när det ösregnar och tänker att "regn är ju fantastiskt ändå". smattrandes på dessa gator. gatorna som jag har förälskat mig i. som jag ramlat fram genom, som har burit mig till nya platser. åh. om ni bara för en sekund kunde stiga in i mig och känna den känslan jag känner inför den här staden!!
vet inte riktigt varför detta london-love snack tog över för det var egentligen inte det det jag hade tänkte prata om. nej idag hade jag tänkt att prata om min finaste sjöman. som nu faktiskt bara är en halv kontinent bort. inte en atlant mellan oss längre inte.<3
låter så himla töntigt att ge stora kärleksförklaringar när man är 21 år på en blogg och faktiskt inte vet något om världen. men han är verkligen den finaste personen jag vet. vi har känt varandra sen vi var 14. alltså i sju år. SJU.HELA.ÅR. vi har iofs bara varit an item sen ett år tillbaka (EXAKT ETT ÅR DEN 10:DE MAJ!) men det finns ingen på hela jorden som känner mig så bra som han gör. han vet exakt hur jag funkar. vad som gör mig glad, ledsen, stressad, sur, kär, fnissig och framförallt "hög på livet". förra sommaren bodde vi båda två hemma i vår barndomsstad. och spenderade nätterna under stjärnhimmlar eller ute på en sjö i en båt. och pratade om livet, konst, musik och världsproblem. sånt som vi alltid gör. tror faktiskt att det är det jag saknar mest med honom. våra samtal. hans smarta åsikter och kommentarer och hur jag alltid vela dela allt med honom. varje ny låt, bok, film, bar eller om jag har en ny klänning och se hur han tycker att jag är fin. alltså. är nog bara så himla kär. och ganska ledsen för jag vet att det är 3 månader tills vi ses igen. men det mina vänner, kommer bli fantastiskt!
